Karatens ursprung i Kina
Enligt legenden anser man att den indiske buddistmunken Bodhidharma är karatesystemets upphovsman. Bodhidharmas zen-buddhism har varit grundläggande för budo-konsternas utveckling i både Kina och Japan. De rörelser som Bodhidharma skapade har under århundraden utvecklats till dagens kampformer som t. ex kung fu och karate.
Vem var då denna Bodhidharma? Enligt legenden var Bodhidharma det tredje barnet till kung Suganda i Sydindien och tillhörde krigarkastet. Sin buddhistiska utbildning fick Bodhidharma av en munk vid namn Prajnatra.
Efter år av övning var Bodhidharma mästare i dhyana-meditation (japansk zen-meditation). Bodhidharma stannade hos sin lärare fram till dennes död.
På sin dödsbädd uttalade Prajnatra en önskan om att Bodhidharma skulle bege sig till Kina för att sprida den buddhistiska läran.
Enligt traditionen kom Bodhidharma till Kina år 520. Efter att ha färdats genom Kina kom han så småningom till ett kloster i provinsen Honan. Klostrets namn var Shaolin-szu.
I klostret fanns ett litet antal munkar, vilka han började undervisa i Mahayana-buddhismen. Bodhidharma fann att hans läror var för subtila för och att munkarna under de långa meditationspassen somnade. För att uppnå den efterlängtade inre upplysningen var det viktigt att den fysiska och den psykiska kroppen var i harmoni med varandra.
För att råda bot på munkarnas ”dåliga kondition” började han lära ut en mera praktisk metod för att nå denna inre upplysning.
Bodhidharmas undervisning grundades på den buddhistiska meditationen Dhyana (sanskrit)(kinesiska chàn, japanska zen). Jämte den mentala träningen lärde han kineserna en fysisk ”drill” som de kallar Shih pa lo han sho, som betyder ”de arton händerna av Lo-han”. Lo-han betyder buddhas lärljunge.
Eftersom Bodhidharma tillhörde krigarkasten är det troligt att han fick lära sig den indiska knytnävskonsten Vájramushti och av den tog ut vissa övningar som ingick i denna första övning han lärde ut i klostret. De ursprungliga övningarna finns beskrivna i två skrifter som anses härstamma direkt från Bodhidharma. Den ena Hsi sui chin påstås ha skrivits av en elev vid namn Hui Ko. Den andra skriften är I-chin ching som finns översatt till flera olika språk.
De arton övningarna bestod av armrörelser som utfördes med muskel- och andningskontroll. Det visade sig att övningarna efter årtals upprepningar ledde till en otrolig förmåga att kontrollera den egna fysiska kroppen.
Efter Bodhidharmas död skingrades hans elever, troligen för att sprida läran. Den kampkonst som utvecklats föll i glömska och höll på att gå förlorad.
Ungefär 700 år senare kom en buddhistmunk vid namn Chueh Yuan i kontakt med kampkonsten och bestämde sig för att ägna sitt liv åt att utveckla den. Han utvecklade de arton handteknikerna och kombinerade dem med sina egna. På så vis utökades de arton teknikerna till sjuttiotvå.
För att ytterligare förbättra konsten letade Chueh Yuan i hela Kina efter andra mästare i Shaolin. Han träffade en äldre man, som med lätthet besegrade en ung och stark man som överföll honom. Chueh blev imponerad, men mannen sa att han inte var någon stor mästare, utan berättade om en obesegrad mästare vid namn Pai Yu-feng. Tillsammans sökt de upp denna man och de tre slog sig samman för att bege sig till det gamla Shaolinklostret. Där utvecklade de ett system som bestod av 170 tekniker. Teknikerna sammanfattades i olika rörelsemönster där var och ett av dem skulle utveckla en speciell egenskap hos utövaren. Övningarna kallades Tigern, Draken, Leoparden, Ormen och Tranan.
Tigern: Denna övning skulle utveckla ben och leder. Kroppen skulle omväxlande höjas och sänkas allt under det att flödet av Ki skulle cirkulera. Det hela liknade en uppretad tiger som hoppade fram mot sitt byte. Övningen skulle genomföras med genomträngande blick och stor beslutsamhet.
Draken: Denna övning var avsedd för att utveckla kampandan (vaksamhet och koncentration). Rörelserna utfördes utan muskelstyrka men betonade andningen med den nedre delen av buken. Den vitala nervenergin, Ki skulle koncentreras till en enda punkt, saika – tanden, belägen ca 2 cm under naveln. Drakens rörelser var stora, flytande och kontinuerliga.
Leoparden: Denna övning skulle utveckla styrka och snabbhet. Rörelserna var snabba och utfördes i ställningar med ringa längd och bredd. Händerna var knutna.
Ormen: Övningen avsåg att uppodla den inre energin, Ki-kraften. Rörelserna var mjuka och långsamma, med en harmonisk andning. Fingerrörelser var dominerande i denna form. Man ansåg att man utvecklade uthållighet och temprament under denna form.
Tranan: Tranans rörelsemönster utvecklade kontroll, balans, karaktär och kampanda. Man kan med andra ord säga att man utvecklade viljestyrkan. Axlarna skulle vara avslappnade och fötterna i harmoni, viljan lugn och sinnet ha lång räckvidd. Övningen utfördes stående på ett ben och de rörelser som användes, utfördes under meditation och bukandning.